Jag - hjärnan bakom dådet.

Vid flera tillfällen har jag sett sorken fara runt uppe på snötäcket precis bredvid min 'raritets-rabatt'. Igår ser jag honom igen ifrån vardagsrumsfönstret och blir bara så trött av att tänka på det kommande kriget.
Då plötsligt kastar sig något stort lurvigt fram från bokhäcken intill. Sune på jakt!

Precis som när Tre Kronor i finalmatch skjuter på mål slänger jag näven i luften och skriker  'jaaaa'.
Sorken hinner tyvärr sätta sig i säkerhet och Sune tappar intresset.
Vad gör då jag, den medelålders, vänliga, naturälskande kvinna jag är. Jo, jag hämtar tången och går ut och knipsar av den lilla bjällran på Sunes halsband. Väl medveten om att jag släpper lös en mördare bland alla fåglar, ekorrar och annat oskyldigt. Och jag skäms inte ens, min blodtörst är väckt!

Tyvärr förstår inte Sune sin roll som min personliga torped utan tillbringar sin lediga tid på sin favoritplats, tvättkorgen.
















Då jag beklagar mig över den lata katten säger K: 
-Han kanske smälter maten!.
Naturligtvis! Hoppet tänds, Sune är förlåten och jag smyger t.o.m. åt honom en liten godisbit.
Och jo, han verkar faktiskt lite mätt!



Kommentarer

  1. Oj, vilket litet äventyr! Hoppas det är så att Sune ligger där och smälter maten. Ser så ut.
    /Anette

    SvaraRadera
  2. Ja visst är dom härliga, katterna :) fast våra skulle nog aldrig ha en chans mot en sork :)

    Ha en trevlig kväll! mvh/Emelie

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är klart jag blir glad för en kommentar men känn inget tvång.

Populära inlägg i den här bloggen

Fembladig akebia (eller chokladvin?)

Plötsligt i paradiset

Bågarna bågnar