Bröllopsdag - en god historia?

Vi har en familjehemlighet - en djupt förborgad hemlighet som inte kommer fram i ljuset förrän jag är så pass mogen att min fåfänga är borta - om detta nu någonsin händer.


Det är våra bröllopsfoton... jag kan beskriva dem för er:

Bruden (jag alltså) har på sig en lång svart kappa med uppfälld fuskpälskrage. Nertill sticker det ut små fötter i stampande klackaskor och upptill ser man det lilla huvudet med en mycket framträdande röd näsa (minsann hänger där inte en liten glittrande droppe också?). Håret ligger som en felfönad klump över det högra röda örat och hela intrycket är att bruden har gråtit utan uppehåll i två veckor.
Bakom henne hukar brudgummen där han försöker finna skydd för den isande vinden. Han är endast iklädd skjorta och kostym och ser ut som om han har en nära-döden-upplevelse.
Bredvid de lyckliga tu står två små studsande barn iklädda färgglada täckjackor och några bröllopsgäster som ser ut som om de gör åkerbrasor. Framför sällskapet står vigselförättaren i buskigt svart skägg och bredvid dem skymtar man en cementring full med fimpar.

Hur gick då detta till kan man undra.
Jo, det börjar med att jag bevistar ett föredrag hållet av en man från Kronofogdsmyndigheten, där jag inser att samboförhållanden är ganska osäkra ur ekonomiskt perspektiv. Jag bokar ett möte med min bankman och får klart för mig att i fråga om arv och tillgångsfördelningar är testamente eller giftemål enklaste lösningen. Min bankman rekommenderar giftemål.
Alltså går jag hem och friar till K. och får ett svar i stil med:
"Ja visst, älskling, jag ställer upp. Bestäm du..."

Så, med ett giftemål byggt på en bankmans rekommendation och med en lagom engagerad brudgum känns inte kyrkbröllop helt rätt, borgerligt får det bli.

En söndag förmiddag i slutet på mars är det så dags. Kall vind viner runt öronen och snöblandat regn hänger i  luften. Jag, K., barnen och våra vittnen möter upp vigselförättaren utanför kommunhuset och i samlad trupp travar vi mot ingången som ska öppnas med kodlås. Koden har vigselförättaren nedskriven på en lapp och den visar sig vara... fel!
Det är söndag, inte en människa finns i huset och trots 45 minuters förtvivlat arbete med mobiltelefonen lyckas inte vigselförättaren få tag i någon som kan komma och öppna varken här eller i alternativa lokaler.

Han undrar då om vi själva vet något ställe, kanske hemma hos oss?

Jag ser genast för min inre blick hur hemmet ser ut. Smutstvätt kvar på badrumsgolvet, obäddade sängar, frukostresterna framme på bordet, gårdagskvällens glas kvar i vardagsrummet och troligen lite annat vardagligt bröte som alltid ligger framme och skräpar när man inte väntar gäster.
Med lätt panik säger jag:
"Nej nej, jag tycker vi får det gjort med en gång.... här och nu!"

Så där står vi alltså, K och jag, tätt tryckta mot varandra för att hålla värmen, på trottoaren utanför kommunhuset bredvid stor askkopp av cement och lovar varandra evig trohet.
Vårt personliga bröllop med våra närmaste som gäster fick helt oväntat en massa åskådare i form av hundägare, söndagsshoppare och lunchande boende i hyreshuset tvärs över gatan.

Men nu är det historia...en god historia till och med. Ett skämt som brukar liva upp stämningen på fester. Det är bara bröllopsfotografierna som ligger djupt begravda i en hemlig låda.



Kommentarer

  1. Ha ha, där fick vi oss ett gott skratt, jag läste högt för maken. Det hände saker på vår dag också men inte lika häftiga!
    /Anette

    SvaraRadera
  2. haha! vi är inte heller gifta. trots tre barn och ett hus. det kommer antagligen bli så för oss också.

    SvaraRadera
  3. Vilken underbar historia! Jag förstår att det inte kändes underbart just då, men jag tror att ni fick ett minne för livet. Ni kommer antagligen inte att glömma hur det var i första taget och om ni gör det får ni ta fram bröllopsfotona och återuppleva det hela! Ni blev ju man och hustru i alla fall!
    Ha det riktigt gott!
    Kram
    Christina

    SvaraRadera
  4. I nöd och lust....
    Vilken historia, antar att ingen av er glömmer brölloppsdagen ;))
    Ha det bra ;)

    SvaraRadera
  5. Ha ha men har du nu sagt A får du säga B fram med fotot vi vill se!!!
    KRAM från mig!

    SvaraRadera
  6. En sån målande beskrivning!Jag såg hela ert bröllop som en inre film faktiskt. Verkligheten överträffar dikten som så många gånger - vilken författare skulle kunna komma på denna fantastiska historia!

    Grattis på bröllopsdagen!

    Kram Anna Vattenkanna

    SvaraRadera
  7. Det kallar jag ett häftigt bröllop. Tänk, att det finns de som mallar sig över att de har gift sig hoppandes fallskärm, nu fick de så de teg! ;-)
    Ha det gott - och grattis!
    /Ruben

    SvaraRadera
  8. Ha, ha, ha.... tack för dagens bästa bröllopshistoria berättad på ett inlevelsefullt sätt! Nu kan jag ta mig ut på en långpromenad i den otroligt kyliga nordanvinden väl påpälsad med vadderade byxor, ylletröja och ett brett leende på läpparna.
    Grattis på bröllopsdagen!
    Ha en fin dag! /Bea

    SvaraRadera
  9. jag kan se allt framför mig!! vilken historia som ni aldrig glömmer. Grattis på bröllopsdagen(en dag försent)!
    mvh mia

    SvaraRadera
  10. Faktiskt, jag vill se de bilderna! Vilken berättelse.
    Ni måtte haft väldigt roligt - trots situationen eller på grund av?!
    Tack för att du ville delge oss detta!
    kram Lena

    SvaraRadera
  11. Hahaha, det blev iallafall ett oförglömligt minne, men kanske inte det mest romantiska... Och fotot vill vi se!!!
    Tack för ett gott skratt och grattis!
    Kram
    Katarina

    SvaraRadera
  12. Haha, vilken dråplig historia, tack för ett skratt på en annars rätt vanlig måndagkväll! kram Sophia

    SvaraRadera
  13. Ett oförglömligt minne och en underbart rolig historia.
    Ha det gott
    Birgitta

    SvaraRadera
  14. Det är bara att konstatera - man kan ha sitt bröllop precis varsomhelst! JAG tycker att det låter som en fantastisk tillställning, möjligtvis skulle jag valt bort askkoppen, hälsar
    Eva

    SvaraRadera
  15. Hahaha - du borde skriva för någon tidning - du är ju helt otrolig på att få till det! Nu finns det ett bröllopsfoto som jag verkligen skulle vilja se, och jag behöver inte ens säga" åhhh vad fint"! (För jag antar att det inte förväntas...)

    Kramar!
    Stina

    SvaraRadera
  16. alla har vi våra hemligheter ;) vilken kul historia. jag och min man gifte oss på balkongen på stugan...men det var ju planerat så :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är klart jag blir glad för en kommentar men känn inget tvång.

Populära inlägg i den här bloggen

Fembladig akebia (eller chokladvin?)

Plötsligt i paradiset

Bågarna bågnar