Med konstant leriga knän

Det är detaljernas tid nu. Varenda trädgårdspromenad slutar med att jag ligger på knä och stirrar på de små bladen som vågat sig upp. Är det silverhjärtat som överlevt?... eller våradonisen?... För en trädgårdsnörd kan ett ynkligt litet blad vara hur spännande som helst helt plötsligt!

De som säkert överlevt vintern och nu blommar för fullt är också små ynkliga saker .... och ändå... wow... man kan ju inte låta bli att gå i närkamp med dem!

Vem kan undvika att hänföras av ett helt träd fullt med små gula tussar - Cornus mas. Eller dårörtens stabila uppenbarelse Scopolia carniolica var. brevifolia.

 En av mina personliga favoriter med det rätt fula namnet tandrot, Cardamine kitaibeli, med doftviolen lite längre bort som knappt syns men vid minsta vinpust... mums!

 Vit balkansippa och vitsippa, stilrent vackra och finns även i blått för de som önskar.

 ...och så de som är på väg att slumra in igen. Iris Katherine Hodgkin och en gul krokus som får lite extra lyskraft av gulbrokig timjan på tillväxt. Urtjusiga även efter några veckors blomning!

När jag ändå är därnere på knäna så har jag naturligtvis saxen med mig om jag skulle råka pilla fram en utav de små roströda djävulssniglarna som säkerligen är kläckta och på tillväxt i detta nu,


... men inte sjutton trodde jag det redan var dags för yxan!!