Det går ner och det går upp

Tidig morgon vaknar jag och tittar ut.... åh, så fint det är med solen strilandes genom skogsdungen. Jag slänger på mig en tröja över pyjamasen, sticker fötterna i flip-floppsen och med kaffekoppen i högsta hugg går jag ut på morgonrundan.


Efter bara några steg ställer jag ifrån mig koppen och greppar den allerstädes närvarande snigelsaxen. Sen börjar det....!!!
Årets snigelinvasion har varit helt makalös. Vi räknar inte längre antalet klippta i styck utan i kilo - ca 1 kilo om dagen är vi uppe i - minst! Och visst syns invasionen i trädgården. En del hostor har 1 styck blad i stället för de normala 15, salvia finns inte längre i trädgården och kryddgården gapar eländigt tom.

Efter en halvtimmes klippande har jag tagit mig längst ner i trädgården och väl där får jag vända tillbaka efter gummistövlarna och starta sork- och mullvadstrampet. Får man in en dåre till mullvad som tror att ljudskrämmorna är till för att skrämmas bort och att rötter inte hör hemma i deras jordiga värld, så blir varje morgon en chock. Den fräser upp marktäckande spetsmössor, vivor och daggkåpor som om det gällde livet, och gångarna försvinner in under stora träd och buskar som slokar betänkligt med bladen. Mullvadssaxar fyller de med ny jord och doftkulor undviker de genom att gräva sig en ny gång bredvid. Jävla djur, rent ut sagt!!

Efter ytterligare en svettig halvtimme slänger jag sax och gummistövlar, sveper det kalla kaffet och går svärandes upp till K och förklarar att röjsågen ska fram, nu skiter jag i detta!!!
Han, den tålmodige  (som hört det förr) häller upp en ny kopp till mig och säger att 'han ser ingen skillnad, trädgården är ju lika frodig som förr.'
'Från altanen ja', muttrar jag surt och går ut och sätter mig i solstolen.


Och minsann, där tinar jag så sakta upp. Chokladblomman doftar, humlorna surrar i bolltisteln och fåglarna kvittrar. Ja, den kanske får vara kvar ett tag till - trädgården. Jag behöver inte hostor med 15 blad och inte salvia heller. Jag kan nöja mig med det illaluktande läkesilveraxet, alpklematisen som bildat en egen båge mellan den sjuka kornellen och taggaralian, dahlior och jätteormrot framför silvrigt ullvide och några få överlevande rudbeckior och hostor.




Sen kan jag se fram emot en lång blomning av sammetshortensia med ruta och en smaskig skörd av vindruvor. Ja, se nu steg det igen  - humöret.   :)

Kommentarer

  1. Skönt att det går fort över! Jag tyckte det var rätt lugnt här men efter några dagars regn så låg alla bladen på mina 3 H Regal Splendor huller om buller som på ett slagfält utan överlevande. Men jag har ändå märkt att varje fläck jag plockar så blir det stadigt färre för varje gång. Det håller modet uppe. Men såna där grävande saker är jag väldigt rädd för att få i en trädgård.

    Kram, Carina

    SvaraRadera
  2. Kilon!!! Fy fanken! Något gott har den ihållande torkan med sig: här har inte synts en snigel eller snäcka på tre veckor. Hoppas ev. ägg också torkar bort.Och han har nog rätt, det ser fint och frodigt ut på dina bilder, så länge du inte visar saxen eller påsarna kan vi njuta :)

    SvaraRadera
  3. Usch! Stackare! Förstår att det inte är ren och skär trädgårdsglädje i det läget, gggrrrrr! Men vilken tur att den där glädjen ändå infinner sig. Ser frodigt ut och egna vindruvor måste vara härligt! (Min planta dog, men ska nog försöka igen...)
    Allt gott!
    /Katarina

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är klart jag blir glad för en kommentar men känn inget tvång.

Populära inlägg i den här bloggen

Fembladig akebia (eller chokladvin?)

Plötsligt i paradiset

Bågarna bågnar