Att döda en svavelpion

Jag är så glad att jag lyckades hejda grannens skövlingar senaste gången hon fick besök av sina speciella trädgårdsvänner. Vännerna är ett medelålders par från ett sydligt grannland och de brukar dyka upp under en veckas tid mitt i sommaren och de är totalt bindgalna med motorsågen. Så fort hälsningarna är avklarade så dras sågen igång och sen blir det bara paus för att elda ris och fika. Senaste gången lyckades jag hejda dem med motorsågen halvvägs in i hasselbusken. Halva busken står faktiskt på min tomt och den sidan lämnade de motvilligt ifred efter mina högljudda protester. Tanten erbjöd sig därefter att skicka in maken med motorsågen i min trädgård för att 'snygga till lite'. Jag nästan skrek 'Nein, nicht' och gjorde kraftig avvärjande handrörelser. Snacka om mardrömsscenario!!


Nu står hasslebusken kvar och ger lite utsynsskydd, för i mina ögon är inte grannens tomt längre så vacker att skåda. Maken som gick bort för 7-8 år sedan var mycket trädgårdsintresserad och anlade en fantastisk lundträdgård men många vackra träd och buskar. Han berättade en gång att han planterade trädgården med tanke på att hans mycket yngre fru skulle kunna ha kvar stugan med minimalt besvär med att sköta trädgården även efter hans bortgång.


Längst ner i min trädgård använder jag samma metod som han gjorde. Buskar, träd och ett fåtal perenner som trivs och sköter sig själv. Absolut inget gräs att klippa. Det enda besväret är att stampa till sork- och mullvadshögar, Just nu är platsen översållad av vitsippor och mellan dem är ormbunkar på väg upp. Bedårande vackert tycker jag.

Innan trädgårdsvännerna började komma på besök såg det likadant ut hos grannen... nu: se bild till höger. Men visst fick han rätt i att frun har minimalt med skötselbesvär. Hon betalar en annan granne för att var 4:e-5:e dag komma förbi med sin åkgräsklippare och köra fram och tillbaka i tjugo minuter. Till och med K som är har ett väldigt tolerant och öppet sinne undrar 'Varför'?

Naturligtvis måste alla få göra i stort sett vad de vill på sina ägor men ibland önskar jag att jag kunde få vara med och bestämma, bara litegrann. Speciellt en gång då jag kom hem och upptäckte att en utav vännernas risbränder anlagts i en stor rabatt där maken hade planterat en helt enorm svavelpion. Frun visste inte ens vad det var för något när jag senare undrade om de hade grävt upp den innan eldningen startade. 


Nu har jag min egen svavelpion, min egen visippsmatta och tack och lov en halv hasselbuske kvar. Skulle K överleva mig och börja härja med elden så hoppas jag det finns en klok person som hejdar honom i tid!




Kommentarer

  1. Oj, så tokigt det kan bli och så tråkigt med en bindgalen granne. Finns inget som gör mig mer uttråkad än en stor tom gräsmatta, möjligen en asfaltplan i så fall.
    Gissar att ni inte fikar och byter sockerkaksrecept så ofta "över staketet". Tack och lov inga såna grannar här.

    Allt gott
    /Anette

    SvaraRadera
  2. Tur att du hann hejda dem innan Hasselbusken var ett minne blott. Underbart med vitsipporna, de har inte riktigt kommit här än. Men snart.
    Ha det fint / Marika

    SvaraRadera
  3. Jag ryser! Så sorgligt. Synd att människan inte verkar förstå någonting. Jag hoppas du slipper se "eländet". Hos mig har grannarna kommit på den lysande idén att lägga sten på sina framsidor. "Vi vill ha det lättskött". Så feltänkt! Jag tänker i mitt still sinne att det kanske är dags för lägenhet.

    Underbar vitsippeskog har du i alla fall!
    Kram
    Maria

    SvaraRadera
  4. Härliga bilder, men oj vad jobbigt att läsa om såna människor! Tur att du har gott om lummig grönska på din egen tomt. Här försvinner det mesta av det jag tyckte var vackra utsikter från vår tomt, så jag vill snabbspola tiden tills mina planteringar har vuxit upp!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är klart jag blir glad för en kommentar men känn inget tvång.

Populära inlägg i den här bloggen

Fembladig akebia (eller chokladvin?)

Plötsligt i paradiset

Bågarna bågnar