De som ingen ville ha....

För några år sedan läste jag en väldigt inspirerande artikel (tyvärr har jag glömt källan) om att driva tulpaner för innebruk. Första året tyckte jag inte det blev så bra med de långa rangliga stjälkarna som vräkte sig ut överallt. Året därpå stack jag ner björkris som fick tulpanerna att stå rakt och prydligt i sin kruka, men då upptäckte jag att jag saknade de vilda, slingrande tulpanerna - så nu är de tillbaka. 

Det brukar bli de sista av de sista realökarna, de som ingen vill ha, som hamnar i krukorna. Inte några exklusiva sorter och inga favoriter men vad gör väl det.

Jag planterar lökarna tätt och sätter in krukan i kallväxthuset till att börja med. Någon gång runt den 20:e december börjar jag leta efter julgransfoten och upptäcker den då fullständigt bortglömda krukan. Den åker då raskt in i kallhallen (5-10 grader och ganska ljust) och efter någon månad sticker skottspetsarna upp. Eftersom jag passerar kallhallen dagligen för att komma in i huset har jag nu full koll, så när skotten är 10-15 cm så lyfter jag in krukan i rumsvärmen och kan efter någon vecka eller två glädjas åt de slingrande tulpanerna.
Någon gång ska jag köpa doftande tulpaner vilket jag minns nämndes i artikeln och dessutom ska jag inte glömma bort dem utan ta in dem lite tidigare för drivning. Tänk att mötas av dessa gula vildingar en gråkall februarimorgon!