måndag 29 november 2010

Änglar, demoner och panikkrukor

Jag har nog aldrig haft så mycket ljusslingor och lyktor utomhus - och aldrig sett så lite av dem!
De är begravda under snötäcket.
Växthuset är också begravt, och därinne står mina vackra patinerade lerkrukor som jag vill ha till julstjärnorna.  Så jag blev väldigt nöjd när jag var och mathandlade och upptäckte dessa krukor bredvid falukorven.
Till nästa år ska de ha lite grön beläggning på sig och inte glömmas kvar i växthuset.


 

Som de flesta dagisbarn har även mina kommit hem med mängder av vindögda lertomtar och toarullesgrisar.
De allra flesta får aldrig komma upp ur kartongen men det finns ett lysande undantag.
Makaroniänglarna!!! 
De hängs alltid på hedersplatsen över matbordet där de dinglar runt och släpper ett och annat guldkorn i våra matskålar.


Varje år blir de alltmer munklika allt eftersom riskornen trillar av
och Johan Thunells djävlar skrattar gott i bakgrunden.



onsdag 24 november 2010

Vykortsmorgon

Tidigt i morse var det som att plötsligt befinna sig i ett vykort.




söndag 21 november 2010

Konsten att tala klarspråk

Det var det här med kommunikation....!! 

Familjen har varit några dagar i en tysk stad för att julshoppa.


Den första dagen faller jag handlöst för en stenfigur i en affär och bestämmer mig på stört för att jag ska inte lämna staden utan denna figur i bagaget. Men tyngden på 10 kg och otympligheten avskräcker till direkt inköp.
Jag velar ett tag men sen får jag den ljusaste idé - tycker jag själv.

Eftersom K. alltid beklagar sig över hur svårt han tycker det är att hitta en julklapp till mig ska han få ett hett julklappstips direkt på plats. Alltså pekar jag noga ut figuren och påpekar hur synd det är att den är så tung annars skulle jag köpa den med detsamma, för jag tycker den är helt fantastiskt underbar och jag vet precis var den ska stå i trädgården. Vi tittar på lite andra saker men jag återkommer till 'min' figur och fortsätter att berömma den med K. hummande bredvid mig. Utanför affären pekar jag på gatuskylten och säger något om att det är inte så långt från gågatan.
Jag tycker budskapet går fram.

I slutet av den andra shoppingdagen, när sällskapet börjar gnälla lite, föreslår jag en splittring 'för jag har lite speciella julklappar att köpa'.  När vi några timmar senare återförenas frågar jag om de gjort några bra sista inköp. Jodå, de hade hittat en sak på vägen till hotellet.
Bingo!

På den tredje dagen, vid frukosten en timme innan utcheckning, frågar jag om de redan ställt min julklapp i bilen.
"Vilken julklapp??? Ville du verkligen ha den??? Vilken affär??  Den hittade vi aldrig tillbaka till!!!"

Det tar ett tag innan jag fattar att de inte skämtar med mig, men sen skickas sönerna upp på rummen för att packa medan K och jag raskt marscherar till affären (som jag är övertygad om är stängd).

Det visar sig att de är en av få affärer som är öppna och väl inne tar K. kommandot. Han börjar med att fråga den eleganta affärsdamen om han kan få ett bättre pris på varan och sen väser han 'don't look!!' åt mig och föser ut mig medan han förklarar för damen att det är en julklapp till frun som är sååå nyfiken. Medan jag står utanför och fnyser hör jag hur de skrattar där inne och sen kommer K. ut och glatt deklarerar:
"Vilken tur jag sa vi skulle gå upp och kolla om affären hade öppet, annars hade du ju inte fått en så fin julklapp. Vad har du köpt till mig?"

Under den raska promenaden på väg tillbaka till hotellet hör jag små pip från K. bakom mig om hur det bränner i hans armar och hur mjölksyran strömmar till. Ha!! Jag känner mig nära besläktad med figuren han bär på....


Min nya älskling




onsdag 17 november 2010

Sov gott, lilla kobra

Min, i mitt tycke, mest dramatiska växt är den kinesiska kobrakallan - Arisaeum ciliatum.

Jag fick den i present för 7 år sedan och det enda ynkliga bladet som syntes då var väl ingen show-stopper direkt. Väl planterad började den sakta men säkert sprida sig och har klarat sig galant genom både regniga vintrar, barfrost-vintrar och förra årets grymma sorkinvasion i just den rabatten.


Kobrakallan startar upp rätt sent på våren. Jag hinner precis börja bli lite nervös och krafsa i ytan efter de tjocka spetsarna. Men sen går det i raketfart.
 
                                                        4 juni 2010                                                                                                                     6 juni 2010


Runt den 12 juni nåddes årets höjdpunkt.
Det är samma fenomen varje år. Råkar man komma på besök hos oss då så tvingas man obönhörligen ut för att beskåda kobran och jag tar 100 och 20 fotografier från alla möjliga och omöjliga vinklar.






Efter den uppvisningen får vi sen njuta av de vackra bladen länge.......  men, det händer visst något mer....

     
                                                            12 juli 2010


Bastanta frökolvar tar över showen efter honblommorna. Till en början gröna men så småningom skiftande i illande rött. Ingen - varken insekter, gnagare, fåglar eller rådjur har någonsin rört ett endaste korn på kolven.


     
                        12 oktober 2010                                                                                        17 november 2010 

Den enda som bråkar med kobrakallan är jag, och då ligger det enbart en ömsint omtanke bakom.
Idag har jag till exempel slängt ett tjock lövtäcke över de vackra kolvarna, för nu ryktas det att även Skåne ska få uppleva lite kyligare temperaturer.

 



'Min' kobrakalla ska enligt böckerna trivas i fuktig, mullrik och väldränerad jord i halvskugga. Den blir ca 80 cm hög och räknas som härdig i landets mildare delar. Växtsaften uppges kan ge irritationer.

I våras köpte jag faktisk ytterligare en kobrakalla på en växtmarknad. Arisaema denticulata stod det på etiketten. Jag tror det ska vara A. amurense var. denticulata men just nu känns det mindre viktigt för jag hittar inte etiketten längre och har fullständigt glömt var jag planterade den.

Nära en sten i alla fall enligt bilden!
Jag får väl krafsa lite försiktigt runt alla stenarna till våren.






söndag 14 november 2010

Panik i min trädgård!


Vår skogsgräns är väldigt svår att hängna in. Vi har dock gjort vad vi kunnat för att stänga ute viltet - tyvärr på bekostnad av det estetiska- men det har fungerat i snart två år.


Men i morse tog K och jag ett rådjur på bar gärning i trädgården där det stackars djuret i panik rusade fram och tillbaka för att hitta en utväg.

Det sprang längs gränsen, stannade till och försökte gräva sig ut, för att till sist slänga sig över nätet som slets sönder helt. Väl över på andra sidan började det helt lugnt beta, så otäckare än så var det tydligen inte.

Det enda stället vi kan hitta där det kan hoppa över är via vår trädgårdsgrind.
I lätt panik har jag kört en Kajsa Warg och skramlat ihop lite armeringsnät, blingbling-hjärta på rörlig pinne och järnring som ska kläs med glitter och glans så fort jag hunnit till affären för att köpa det skrikigaste jag kan hitta. Ser jag ytterligare spår av rådjur lovar K att dra ut el så jag kan klä ringen med en kraftigt orange-lysande slinga, gärna blinkande - The ring of fire.


Lite panik får jag också av att se dessa högar överallt. Sork och mullvad väller in över gränsen och framför allt sorken är grym på att förstöra. Jag tror den har levt gott på de 75 tulpanlökarna  som jag grävde ner under gullregnen tidigare i höstas.

Enligt experterna är katter suveräna sorkjägare.
Jag önskar Sune visste det. Han sitter bara och gnäller vid dörren, så nu får jag gå och klippa lite hål i viltnätet så rävarna kan komma in och jaga.

Lite panik fick jag också när jag såg vad som låg bredvid sorkhögen.


Inte valnötsspöket igen!!!






tisdag 9 november 2010

camo-katsura?

Jag hoppade till lite när jag gick förbi katsuran härom veckan. Dessa fantastiska mönster kan jag inte påminna mig ha sett tidigare. Tyvärr misstänker jag direkt någon svampsjukdom, men hur jag än söker kan jag inte finna uppgifter om något liknande. Överhuvudtaget verkar katsuran vara ett ovanligt friskt träd.

 

Just detta träd kommer från mina föräldrars trädgård och sågades ner till fotknölarna och transporterades hit på vinst och förlust när de sålde sitt hus. Det visade sig så småningom bli en högvinst och har varit en favorit i snart 10 år.

Katsuran grönskar tidigt, bladen är vackert hjärtformade och får en helt makalös höstfärg. Vad som gör att jag absolut inte vill vara utan min katsura är dock doften från de vissnande bladen. Nybakade pepparkakor är väl den beskrivning jag tycker kommer närmast.



Därför hoppas jag nu, av hela mitt hjärta, att det bara är ett tufft kamouflagemönster eller en fräck ormskinnsdräkt som detta fantastiska träd visar upp helt naturligt. Kanske i sin sena ungdom, innan den grova, grå barken tar över stammen helt.


lördag 6 november 2010

Regn eller romantik...jag är redo!

Äntligen kommer mina nätfigurer till sin rätt!
De snörpte jag ihop i våras av lite hönsnät som suttit runt trädstammar och mossa upprafsad från gräsmattan, och de tål inte att ses på nära håll. Tanken var väl att jag skulle fylla upp dem riktigt och klä dem ordentligt med mossa men så blev det aldrig och sen växte ormbunkarna över och dolde dem.
Men nu...visst sitter de fint och talar lågmält med varandra i höstsolens bleka ljus?





Romantiskt, tycker jag och ser genast hur K. och jag sitter och samtalar i vinter på vår altan under tak.
Den måste ju fixas till för detta.

   
  

                                        
                       
                       

Här ska vi alltså sitta med fårskinnen, plädarna och koppen med varmt och se den vackra vita snön dala ner...
...eller nej, just det, vi är ju i Skåne!

Här ska vi sitta med presenningen över oss som skydd mot det horisontala regnet och se hur stormen sveper förbi små träd och fåglar.


Låt vintern komma, romantisk eller ej, jag är redo!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...