Lottas Lund

Tidig morgon vaknar jag och tittar ut.... åh, så fint det är med solen strilandes genom skogsdungen. Jag slänger på mig en tröja över pyjamasen, sticker fötterna i flip-floppsen och med kaffekoppen i högsta hugg går jag ut på morgonrundan. Efter bara några steg ställer jag ifrån mig koppen och greppar den allerstädes närvarande snigelsaxen. Sen börjar det....!!! Årets snigelinvasion har varit helt makalös. Vi räknar inte längre antalet klippta i styck utan i kilo - ca 1 kilo om dagen är vi uppe i - minst! Och visst syns invasionen i trädgården. En del hostor har 1 styck blad i stället för de normala 15, salvia finns inte längre i trädgården och kryddgården gapar eländigt tom. Efter en halvtimmes klippande har jag tagit mig längst ner i trädgården och väl där får jag vända tillbaka efter gummistövlarna och starta sork- och mullvadstrampet. Får man in en dåre till mullvad som tror att ljudskrämmorna är till för att skrämmas bort och att rötter inte hör hemma i deras jordiga värld...

Nu undrar kanske någon om jag inte har lärt mig någonting av den förra 'reclaimingen' jag gjorde i björkbacken. Jodå, jag minns hur sorkar och mullvadar spreds som maskrosfrö genom trädgården, så därför är jag ytterst försiktig denna gången - jag 'reclaimar' lite på ytan kan man säga. Vid torra perioder blir jorden här nere vid skogsbrynet som en hård skorpa, och när det sen börjar regna lite och ytan mjukas upp så löper man stor risk att trampa igenom och vricka foten i hålorna. På grund av mossan, vitsippsrötter och en mängd trädrötter blir det ingen luckring gjord heller utan jag bara lägger på kompost, löv och lite grenflis då och då, och oj vad sorkarna trivs. Men nu har jag lagt upp en strategi. Kafferundan på morgonen ska inte bara gå längs den vanliga gången utan jag ska in bakom buskarna och trampa runt med bestämda steg (och kanske spikskor?). Därför har jag idag röjt en stig mellan rhododendronbuskarna och aldungen, och fått upp en loppislampa i als...

Ahh, hösten... jag gillar den. Jag ser alltid framför mig hur jag strosar runt och andas in den där lite friska, krispiga luften. Jord- och lövdoft hänger tung i trädgården och solen värmer så där lite lagom. Jag knipsar av en ros här och arrangerar en fin kruka där.... ljuvligt!! Men jag har ta mig fan aldrig fått någon vision där jag gräver upp halva trädgården, kryper runt i leran och letar små fröplantor och baxar stenbumlingar upp och ner ur jorden..... men det är just precis vad jag sysslar med nu, varje ledig stund, för jag har nämligen fått en idé! För att hindra mullvadar från att fräsa upp resten av mina små plantor gräver jag ner nät 30-50 cm ner längs med kanterna vid de mest besökta rabatterna. Sen på med jord och tillbaks med bumlingarna..... Trettio meter har jag hittills avverkat och jag märker faktiskt att jag driver de små krabaterna som boskap runt trädgården. Förhoppningsvis tröttnar de före mig och försvinner ut i skogen. Det som syns...

 Mina handlingar har fått konsekvenser!! Besvärliga sådana!! Att röja i björkbacken kunde jag ana skulle störa sork och mullvad redan innan jag satte spaden i jorden ..... men så till den milda grad!! I min enfald trodde jag att de kanske skulle flytta in till den intilliggande ödetomten, men icke...rakt in i mina rabatter for de. Dessutom misstänker jag att min tyska sommargranne testar någon ny effektiv tysk bekämpning, för de små djuren väller in till mig från det hållet också. Så i snart en månad har jag varje morgon gått ut och fällt en tår över plantor som ligger uppgrävda i jordhögar och buskar vars blad plötsligt hänger vissna på grenarna. Det jag hunnit med har jag försökt plantera om men tyvärr har mycket smått gått förlorat. Så, kan man bli trött på sin trädgård?  ........   Svar JA!!! ...det är knappt så jag vill se den längre. I morse tog jag med kameran för att leta efter lite positiva vinklar och visst hittade jag lite fint - det g...

Jag höll på att svimma i rosrabatten i förmiddags. Under lövtäcket fanns hundratals sorkhål och deras gångar, och de stackars växterna hängde i luften! Med bävan räfsade jag mig neråt mot den fuktiga delen där sorkarna vanligen härjar som värst. Men tack och lov hittade jag bara något enstaka hål. Under det tjocka lövtäcket i mosshörnet tittade ormbunkarna upp gröna och fina som om vintern aldrig varit, och en liten daggmask viftade till och med på svansen när han fick solens strålar på sig.                                                                                  ...