Inlägg

Vilken rysare

Bild
Jag bor för tillfället i en slags frizon. Åt öster härjar vildsvinen i grannens trädgård som varje morgon  uppvisar en ny bit upplöjd mark. För att komma in till mig ska vildsvinen ta sig upp för en liten lutning och sen över några rejäla stenbumlingar där jag har snirklat in stängselnät så gott jag kunnat. Än så länge har inte de fruktade bestarna gett sig på det konststycket men min oro känns befogad.

På västfronten intet nytt; här har mullvadar och/eller sork etablerat sig med högar som är en halvmeter i diameter. Rysaren börjar när ägaren ankommer för att leva sommarliv och skrämmer bort de små djuren. Det är då mina tulpaner och små träd lutar eller försvinner i en rasande takt allteftersom de drivs in till mig. Detta har upprepats i 20 års tid så ingen direkt oro här längre, bara en djup suck och införskaffande av nya bekämpningsåtgärder hjälper lite grann. 

Det är bättre med de ting som sänder små rysningar av välbehag nedför ryggraden. Småsniglarna har gått hårt åt både iris …

Det var en gång...

Bild
Gräsklippning är ett stundom hett debattämne i vår trädgård. Här finns en labyrint av gångar och ibland tillkommer nya och ibland försvinner de gamla. Oftast är det K som kör klipparen och han är inte alltid med på noterna. Det är rondellkörning, U-svängar och backning som gäller och han kör ofta vilse. Är jag hemma springer jag inte så sällan framför och visar vägen varpå han menar att jag lika gärna kan ta över klippningen... men den går jag ju inte på. Har han själv gett sig iväg och jag inspekterar efteråt så är det alltid någon liten snutt som han missat. När jag påpekar detta så är svaret detsamma: klipp själv! Saken är den att jag avskyr gräsklipparen; en bensinare som ska orka med kottar, kvistar och mullvadshögar. När jag klipper är det handjagaren som gäller och ärligt talat kan jag lika gärna använda kökssaxen där det är som värst. Men jag använder verkligen trädgården och där jag trampar fram ska det finnas gångar. Nog om det!

Närmast huset springer vi naturligtvis mest o…

Den gode, den onde, den fule

Bild
Den gode är i detta sällskapet den vinröda dagliljan med gult svalg. Den onde är montbretian 'Lucifer' och den fule är alltså den gula dagliljan med brunrött svalg. Den fule kan också vara den nyinköpta 'Bela Lugosi'.


Alla står i samma rabatt, den rätt nygrävda hasselbacken. I mina tankar skulle rabatten bli lila, månskensgul och glittrande vit med t.ex allium, påskliljor, orientalisk vallmo 'Pattys Plus', skogsaster och kransveronika. Sen hamnade den onde Lucifer där av misstag och fick plötsligt huvudrollen, han är ju så läcker. Jag gick ifrån mina planer och flyttade dit den gode som är god just för att den matchar den onde Lucifer. Av misstag kom också den gule, fule med. Sen spontanköpte jag Bela Lugosi vilket jag misstänker kanske var ytterligare ett fult misstag i sammanhanget. Till råga på allt så delar alla tre nu plats med de ursprungliga lila och månskensgula skimrande växterna. Hiskelig upplevelse!
I höstas grävde jag upp den fule och planterade på…

Hur kunde jag glömma dig?

Bild
Vem är du? Var kom du ifrån? ..... Den vita trillium i raritetsrabatten tycks lika frågande som jag.  Jag var tvungen att konsultera mina anteckningar och jovisst, 2012 sådde jag frö till Erythonium dens-canis 'Pagoda', gul hundtandslilja. Hur kunde jag glömma det? Och kanske ännu konstigare; varför har jag inte saknat denna underbara växt i min lilla skogsträdgård?
Någon vecka senare blommar det ytterligare en planta i ormbunkshörnet så jag har tydligen varit klok och spridit ut mina fröplantor något. Rabatterna har grävts om och planterats i ett antal gånger och jag undrar om det kanske är därför det tagit sju år från frö till planta för visst är det vääldigt lång tid för en liten perenn!?


Fler bortglömda kan du hitta på Trädgårdsfägring.
Jag har också en fråga angående mitt problem med att kommentera hos andra bloggar? Jag har inte lyckats med detta på väldigt länge och kan inte klura ut vad som är problemet. Mina kommentarer försvinner så fort jag tryckt på OK-knappen. Oa…

Bara för att de är så fina

Bild
Bland det vackraste jag vet är patinerade lerkrukor fyllda med växter.  Vårblommande penséer, olika sommarblommor i en samling på bordet,  kryddväxter i en rad på altanräcket eller succulenter i egenmålade små krukor.  Pelargonsamlingen får ett lyft i lerkrukorna  och en terracottaskål på dammkanten smälter perfekt in i trädgården. De passar lika bra inomhus med höstblommor i fönsterkarmen och samplanterade julblommor. Krukan med gröna krukväxter är köpt med en erica-ljung i. Köparen tyckte krukan var 'äcklig och ful' och tänkte slänga den. Jag riktigt slet den ifrån henne!  Men bara för att jag älskar lerkrukor... måste jag spara på varenda en jag kommer över? Klart jag måste... bara för att de är så fina även utan växter.
'Bara för att' är temat hos Trädgårdsfägring. Kika in där och bli inspirerad.
Ha en fin vecka /Lotta







Den resen gick... ut!

Bild
Slutet av januari och våra skymningslampor är tända dygnet runt. Lite dystert med andra ord men jag har en ledig dag och tvätt och moppa golv står på agendan. Jag ska bara ta en tur i trädgården och titta på snödropparna. De lyser som små vita fläckar överallt.

Tyvärr är det inte bara snödroppar som lyser vitt i rabatterna. Alla etiketter som sticker upp är fruktansvärt fult och ärligt talat inte helt nödvändiga. Jag beslutar mig för att plastsanera trädgården och lägger alla etiketterna i en låda med fack där varje rabatt får ett eget fack. De enda etiketter jag vill ha kvar är namnetiketter för t.ex klematis eller som på bilden, rhododendron, och här testar jag en zinketikett med en vatten- och UV-säker penna. 

När jag krafsar runt efter etiketterna ser jag mängder av små snigelbarn. Jag upptäcker en hel snigelbarnkammare vid mina frösådda trädgårdsnejlikor. De ska blomma för första gången i år men nu är de halvt uppätna och plötsligt är jag i full gång med att lyfta bort lövtäcket …