Lottas Lund

Denna lilla mugg får mig, en riktig rugguggla på morgonen, att bli på gott humör resten av dagen! Tack M för den perfekta lilla presenten. Ha en härlig dag! Lotta

Varje år försöker jag fokusera lite extra på något speciellt i trädgården. Till exempel häckar, klätterväxter, gångar, och förra året altanen. Detta år tänker jag faktiskt ge mig på de växtstöd som jag lite snabbt har smällt upp när tillväxten har varit för bra. Om de fungerar och inte syns så mycket under sommaren så blir jag lätt hemmablind och det är först nu på vårvintern som jag verkligen ser hur fula de är. Några får vara kvar, som de stora butiksgallren vid pallkragarna, som är alldeles för bra till bönor och majsplantor för att tas bort. Den skeva hundgårdsgrinden bredvid växthuset fyller också sin funktion på sommaren och syns inte alltför mycket. Gavlarna till sonens ratade bokhylla ska däremot ersättas och även paniklösningen då Flammentanz plötsligt bestämde sig för att börja växa hysteriskt. Ett annat jag börjar fundera på är blåregnets stöd som börjar bli för svagt för växten. Blåregnet har stått på sin plats i kanske 15 år så det är en rejäl växt. Det ursprungl

Det är fascinerande med trädgårdsdesign. Knep man kan ta till för att förstora, förlänga, krympa och allt möjligt annat. Det vore roligt att behärska men tyvärr, det är inte min starka sida.  Siktlinjer i trädgården hörde jag först talas om för bara kanske 10-12 år sedan. Dessförinnan var rumsbildning och blickfång det enda jag försökte mig på och kände att jag faktiskt kunde påverka. Siktlinjer finns ju redan men det gäller att upptäcka och framhäva de bästa. Hur svårt som helst tycker jag! Vad fastnar blicken för och vad får en att vilja gå vidare i följande bilder? Skogsstigen känns väl mysig att gå på men slutar till synes i ett bambubuskage. Promenaden över gräsmattan leder till ett svart hål och på den följande bilden hägrar en sittplats. Jag behöver definitivt arbeta på mina siktlinjer.  Vid ett tillfälle stammade jag faktiskt upp en buske för att förlänga siktlinjen i min trädgård. Tyvärr öppnade jag då upp vyn till grannen som några veckor senare placerade ut två plastfig

Det är inget snack om saken: lövsalen i vår trädgård är mitt alldeles egna smultronställe. Lövsalen kallar vi hörnet ner mot skogsdungen där jag först planterade ett körsbär, ett päronträd och vad jag trodde var en kaukasisk vingnöt. Lite senare hittade en rödbladig hassel hit själv. Det är dessa träden som fortfarande räknas som de dominanta här nere, förutom skogens rönnar, sälg och al som flankerar gränsen. De stora stenarna som troligen husbyggarna en gång i tiden forslade hit är också ett karakteristiskt inslag i miljön. De ligger någorlunda samlade vid gränsen.... om man räknar gränsen som 2 meter bred. Vit- och gulsippor, ramslök, primula, narcisser, ormbunkar, nysrot, hosta, sockblomma, vårärt, liljekonvalj, julros, rökblad och så småningom förhoppningsvis en mängd krolliljor hittar man i bottenskiktet. Mellanskiktet består av bl.a. azaleor, narrbuske, häxal och vipphortensia. För några år sedan byggde jag upp en liten stenmur, grävde ner några trästolpar som gångar och mon

Vinterpoesi - ett ord jag associerar med vemod vilket är precis den känsla jag får när jag står och tittar ut genom fönstret på den grå-svart-vita världen utanför. Väl ute med kameran upptäcker jag att det finns fler färgklickar än vad jag först trodde... och dessutom hopp om varmare tider. Inget kurerar vemod som en råkall trädgårdspromenad där snödropparna bryter fram ur snön. Jag kommer in med huvudet fullt av idéer inför kommande säsong och sätter igång direkt med att så 70 frön av borstnejlika nigrescens och 20 minipenséer. Det kommer att bli fint! Vårpoesi nästa.. det är hoppfullt. Mer vinterpoesi hittar ni hos Trädgårdsfägring . Ha en härlig vecka. Lotta