Lottas Lund

Jag har nog aldrig haft så mycket ljusslingor och lyktor utomhus - och aldrig sett så lite av dem! De är begravda under snötäcket. Växthuset är också begravt, och därinne står mina vackra patinerade lerkrukor som jag vill ha till julstjärnorna.  Så jag blev väldigt nöjd när jag var och mathandlade och upptäckte dessa krukor bredvid falukorven. Till nästa år ska de ha lite grön beläggning på sig och inte glömmas kvar i växthuset.   Som de flesta dagisbarn har även mina kommit hem med mängder av vindögda lertomtar och toarullesgrisar. De allra flesta får aldrig komma upp ur kartongen men det finns ett lysande undantag. Makaroniänglarna!!!  De hängs alltid på hedersplatsen över matbordet där de dinglar runt och släpper ett och annat guldkorn i våra matskålar. Varje år blir de alltmer munklika allt eftersom riskornen trillar av och Johan Thunells djävlar skrattar gott i bakgrunden.

Tidigt i morse var det som att plötsligt befinna sig i ett vykort.

Det var det här med kommunikation....!!  Familjen har varit några dagar i en tysk stad för att julshoppa. Den första dagen faller jag handlöst för en stenfigur i en affär och bestämmer mig på stört för att jag ska inte lämna staden utan denna figur i bagaget. Men tyngden på 10 kg och otympligheten avskräcker till direkt inköp. Jag velar ett tag men sen får jag den ljusaste idé - tycker jag själv. Eftersom K. alltid beklagar sig över hur svårt han tycker det är att hitta en julklapp till mig ska han få ett hett julklappstips direkt på plats. Alltså pekar jag noga ut figuren och påpekar hur synd det är att den är så tung annars skulle jag köpa den med detsamma, för jag tycker den är helt fantastiskt underbar och jag vet precis var den ska stå i trädgården. Vi tittar på lite andra saker men jag återkommer till 'min' figur och fortsätter att berömma den med K. hummande bredvid mig. Utanför affären pekar jag på gatuskyl...

Min, i mitt tycke, mest dramatiska växt är den kinesiska kobrakallan - Arisaeum ciliatum . Jag fick den i present för 7 år sedan och det enda ynkliga bladet som syntes då var väl ingen show-stopper direkt. Väl planterad började den sakta men säkert sprida sig och har klarat sig galant genom både regniga vintrar, barfrost-vintrar och förra årets grymma sorkinvasion i just den rabatten. Kobrakallan startar upp rätt sent på våren. Jag hinner precis börja bli lite nervös och krafsa i ytan efter de tjocka spetsarna. Men sen går det i raketfart.                                                           4 juni 2010              ...

Vår skogsgräns är väldigt svår att hängna in. Vi har dock gjort vad vi kunnat för att stänga ute viltet - tyvärr på bekostnad av det estetiska- men det har fungerat i snart två år. Men i morse tog K och jag ett rådjur på bar gärning i trädgården där det stackars djuret i panik rusade fram och tillbaka för att hitta en utväg. Det sprang längs gränsen, stannade till och försökte gräva sig ut, för att till sist slänga sig över nätet som slets sönder helt. Väl över på andra sidan började det helt lugnt beta, så otäckare än så var det tydligen inte. Det enda stället vi kan hitta där det kan hoppa över är via vår trädgårdsgrind. I lätt panik har jag kört en Kajsa Warg och skramlat ihop lite armeringsnät, blingbling-hjärta på rörlig pinne och järnring som ska kläs med glitter och glans så fort jag hunnit till affären för att köpa det skrikigaste jag kan hitta. Ser jag ytterligare spår av rådjur lovar K att dra ut el så jag kan klä ringen med en krafti...

Jag hoppade till lite när jag gick förbi katsuran härom veckan. Dessa fantastiska mönster kan jag inte påminna mig ha sett tidigare. Tyvärr misstänker jag direkt någon svampsjukdom, men hur jag än söker kan jag inte finna uppgifter om något liknande. Överhuvudtaget verkar katsuran vara ett ovanligt friskt träd.    Just detta träd kommer från mina föräldrars trädgård och sågades ner till fotknölarna och transporterades hit på vinst och förlust när de sålde sitt hus. Det visade sig så småningom bli en högvinst och har varit en favorit i snart 10 år. Katsuran grönskar tidigt, bladen är vackert hjärtformade och får en helt makalös höstfärg. Vad som gör att jag absolut inte vill vara utan min katsura är dock doften från de vissnande bladen. Nybakade pepparkakor är väl den beskrivning jag tycker kommer närmast. Därför hoppas jag nu, av hela mitt hjärta, att det bara är ett tufft kamouflagemönster eller en fräck ormskinnsdräkt som detta fantastiska träd visar upp h...

Äntligen kommer mina nätfigurer till sin rätt! De snörpte jag ihop i våras av lite hönsnät som suttit runt trädstammar och mossa upprafsad från gräsmattan, och de tål inte att ses på nära håll. Tanken var väl att jag skulle fylla upp dem riktigt och klä dem ordentligt med mossa men så blev det aldrig och sen växte ormbunkarna över och dolde dem. Men nu...visst sitter de fint och talar lågmält med varandra i höstsolens bleka ljus? Romantiskt, tycker jag och ser genast hur K. och jag sitter och samtalar i vinter på vår altan under tak. Den måste ju fixas till för detta.                                                                           ...