Lottas Lund

Helt plötsligt bryter det ut någon slags skönhetstävlingen i trädgården. Vem vinner månne mars månads pris? Är det den giftigt vackra julrosen eller tibasten, den lustiga trollhasseln eller de väna krokusarna och blåsippan? Jag undrar ändå om inte första priset går till säsongens första påfågelsöga. Lite tilltufsad efter vintern men fladdrar glatt runt i alla blommorna och går snällt med på att bli fotograferad. Det är konstigt att man får ett endaste dugg utfört under våren. Helst vill man ju bara strosa runt och titta på allt fint eller sitta bekvämt i solens strålar och ladda upp sig efter vintern. Men att-göra-listan är lång och det blir ju faktiskt lite finare när nerblåsta grenar, gamla löv och perennrester är bortstädade. När sen doften av hönsgödsel sprider sig över rabatterna så vet man att man har gjort ett bra jobb även detta år. Då får man gå in och vila på soffan tills den värsta doften har lagt sig och hoppas att kanske ett stilla vårregn påskyndar processen ...

Det gör inget att termometern visar minus 3 grader om man kan gå ut i morgonsolen och hitta en blåsippsknopp! Fler månadsbilder hittar ni hos Bland rosor och bladlöss .

Det finns ju så otroligt mycket att glädjas över. Faktiskt mer än att bli ledsen och orolig över, även om det sistnämnda brukar ta över och dominera tankarna ibland. Det är egentligen de där små glädjande sakerna som är värda mest. De små guldkornen i vardagen som kan lysa upp en hel dag om man bär dem med sig för att kunna ta fram när den andra sinnesstämningen slår till. Som när irisen Katherine Hodgkin slår ut sina blekblå blommor. Ljuvliga i det bruna prassliga lövhögshavet. Jag ligger länge på knä och njuter av varenda blomma, varenda strimma, prick och färgskiftning. På eftermiddagen har rådjuret upptäckt dem och trots galler och nät lyckats krångla in nosen och smaska i sig nästan varenda blomma. Då gäller det att plocka fram det lilla lyckliga minnet.... ...och komma ihåg glädjen jag känner över att bo som jag gör, nära skogen, och med glädje acceptera alla vilda grannar som jag får på köpet. Fler glädjande saker hittar ni hos Bland rosor och bladlöss .

Spaden fick komma ut ur förrådet idag och i ganska så kylig vind så har 'grästurfen' eller snarare moss- och tusenskönemattan blivit vänd upp-och-ner. Projekt pallkrageodling är igång. Nu ska dessa klumpar få ligga till sig ett tag och släppa ifrån sig lite jord. Sen tar jag bort dem och för att kunna lägga ut hönsnät mot sorken och någon form av geotextil/markduk som rotspärr för rönnens rötter. Jag har inte tidigare odlat invid någon rönn och vet inte hur pass invasiva dess rötter är. Eftersom det var ovanligt få rötter i jordytan så prövar jag med en vanlig grov fiberduk som man använder vid stenläggning så får jag utvärdera nästa år. Naturligtvis fick jag släpa upp svärmorsbänken för att kunna sitta med kaffekoppen en liten stund och beundra jobbet. När jag sitter där i kylan så börjar jag fundera på infravärmaren som ligger oanvänd någonstans i förrådet. Skulle man kunna utnyttja den till att värma en frusen odlare och samtidigt driva på de kommande plantorna? Hmm,...

När jag först började intressera mig för trädgård följde jag ofta med min mycket trädgårdsintresserade mamma till plantskolor, besöksträdgårdar, mässor och liknande. Hon stannade titt som tätt till framför någon växt och sa lite fundersamt 'men den här har jag haft' eller 'vart kan den ha hamnat'. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var höjden av slarvighet. Hur kan man bara slarva bort en växt?!! Nu är jag där! Eller jag får väl erkänna att jag nog har varit där ett tag nu. Öppnar jag en trädgårdstidning eller frökatalog så slår det mig hela tiden att 'den där har ju jag haft' eller 'undrar var den är någonstans'! Är det äpplet som inte fallit så långt från trädet eller är det fler som känner igen sig i denna smått pinsamma förvirring? Värst tycker jag det är när jag tittar på gamla bilder och häpnar över vad som försvunnit - utan att jag märkt det!  Några exempel: En egenhändigt från frö uppdragen pion som jag var omåttligt stolt över men so...

Vårtecken för mig är när jag väcks på morgonen av högljudda småfåglar... när jag ser små gröna spetsar sticka upp genom lövtäcket, och börjar oroa mig för hur jag ska kunna lätta på täcket utan att ta med hela blomlöken upp... när häggens kvistar blommar inne i vasen (vilket de ännu inte gör) och när bänken i kallhallen fylls med inköp som jag inte kunde motstå när jag handlade middagsmaten. Vårtecken är också när trollhasseln Diane blommar längs entrégången. Jag älskar den! Och speciellt vackert blir det om rådjuren har lämnat kvar några matchande skimmiaknoppar. För K är det ett vårtecken när han tittar ut genom fönstret och ser mig hukandes över några gröna fläckar, ibland intensivt krafsande, ja ni ser själva handrörelsen! Fler vårtecken hittar ni hos Bland rosor och bladlöss .