tisdag 29 mars 2011

Snurrig av information.

Fina traditioner ska följas, och en utav mina är att köpa en ny liten "Black Lace"-primula som ser ut som nedan. Det är mitt personliga namn på dom, för även om jag tycker de ser likadana ut år från år så heter de aldrig riktigt likadant. Detta år är det en Primula elatior 'Victoriana Gold Lace Black'.



Gamla bildäck blir underbara
krukor tycker jag.

Jag köpte också en perenn - fick jag veta på etikettens baksida. Den är tålig och planteras gärna tillsammans med primula och penséer i krukor. Okej....men namnet då???


Vårflört???
Nähä, det var visst samlingsnamnet för tåliga perenner som passar till primula och penséer. Jag får väl själv gissa att det är en Tiarella. Kanske en cordifolia eller snarare en wherryi.

Men snälla...jag skulle gärna vilja veta vad det är jag köper.

Gräset som står bakom är inköpt samtidigt. På etiketten står namnet regnbågsgräs,  Anemanthele lessoniana. Enligt SKUD och faktaböcker heter det fasanfjädergräs på svenska.

Nu börjar jag börjar känna mig riktigt petig, en liten paragrafryttare i växtetiketternas djungel.


Jag har även sått en lupin idag.
Bonusfrö som jag fått som duktig köpare.

En anuell, då ska den alltså blomma redan i år och sen försvinna vilket innebär att jag kan gräva upp den till hösten och ersätta med något annat ... eller nähä, lite längre ner blir den perenn. 

Ok, då fattar jag precis.....ingen vet säkert förrän nästa år!


Efter denna förvirrade informationen fick jag gå ut och snurra till något av humlegrenarna. Ett kattdjur var tanken.... fri tolkning gäller även här.


...och nu lägger jag undan pekpinnen.

söndag 27 mars 2011

Bröllopsdag - en god historia?

Vi har en familjehemlighet - en djupt förborgad hemlighet som inte kommer fram i ljuset förrän jag är så pass mogen att min fåfänga är borta - om detta nu någonsin händer.


Det är våra bröllopsfoton... jag kan beskriva dem för er:

Bruden (jag alltså) har på sig en lång svart kappa med uppfälld fuskpälskrage. Nertill sticker det ut små fötter i stampande klackaskor och upptill ser man det lilla huvudet med en mycket framträdande röd näsa (minsann hänger där inte en liten glittrande droppe också?). Håret ligger som en felfönad klump över det högra röda örat och hela intrycket är att bruden har gråtit utan uppehåll i två veckor.
Bakom henne hukar brudgummen där han försöker finna skydd för den isande vinden. Han är endast iklädd skjorta och kostym och ser ut som om han har en nära-döden-upplevelse.
Bredvid de lyckliga tu står två små studsande barn iklädda färgglada täckjackor och några bröllopsgäster som ser ut som om de gör åkerbrasor. Framför sällskapet står vigselförättaren i buskigt svart skägg och bredvid dem skymtar man en cementring full med fimpar.

Hur gick då detta till kan man undra.
Jo, det börjar med att jag bevistar ett föredrag hållet av en man från Kronofogdsmyndigheten, där jag inser att samboförhållanden är ganska osäkra ur ekonomiskt perspektiv. Jag bokar ett möte med min bankman och får klart för mig att i fråga om arv och tillgångsfördelningar är testamente eller giftemål enklaste lösningen. Min bankman rekommenderar giftemål.
Alltså går jag hem och friar till K. och får ett svar i stil med:
"Ja visst, älskling, jag ställer upp. Bestäm du..."

Så, med ett giftemål byggt på en bankmans rekommendation och med en lagom engagerad brudgum känns inte kyrkbröllop helt rätt, borgerligt får det bli.

En söndag förmiddag i slutet på mars är det så dags. Kall vind viner runt öronen och snöblandat regn hänger i  luften. Jag, K., barnen och våra vittnen möter upp vigselförättaren utanför kommunhuset och i samlad trupp travar vi mot ingången som ska öppnas med kodlås. Koden har vigselförättaren nedskriven på en lapp och den visar sig vara... fel!
Det är söndag, inte en människa finns i huset och trots 45 minuters förtvivlat arbete med mobiltelefonen lyckas inte vigselförättaren få tag i någon som kan komma och öppna varken här eller i alternativa lokaler.

Han undrar då om vi själva vet något ställe, kanske hemma hos oss?

Jag ser genast för min inre blick hur hemmet ser ut. Smutstvätt kvar på badrumsgolvet, obäddade sängar, frukostresterna framme på bordet, gårdagskvällens glas kvar i vardagsrummet och troligen lite annat vardagligt bröte som alltid ligger framme och skräpar när man inte väntar gäster.
Med lätt panik säger jag:
"Nej nej, jag tycker vi får det gjort med en gång.... här och nu!"

Så där står vi alltså, K och jag, tätt tryckta mot varandra för att hålla värmen, på trottoaren utanför kommunhuset bredvid stor askkopp av cement och lovar varandra evig trohet.
Vårt personliga bröllop med våra närmaste som gäster fick helt oväntat en massa åskådare i form av hundägare, söndagsshoppare och lunchande boende i hyreshuset tvärs över gatan.

Men nu är det historia...en god historia till och med. Ett skämt som brukar liva upp stämningen på fester. Det är bara bröllopsfotografierna som ligger djupt begravda i en hemlig låda.



torsdag 24 mars 2011

Räfsan går!

Jag höll på att svimma i rosrabatten i förmiddags. Under lövtäcket fanns hundratals sorkhål och deras gångar, och de stackars växterna hängde i luften! Med bävan räfsade jag mig neråt mot den fuktiga delen där sorkarna vanligen härjar som värst.



Men tack och lov hittade jag bara något enstaka hål. Under det tjocka lövtäcket i mosshörnet tittade ormbunkarna upp gröna och fina som om vintern aldrig varit, och en liten daggmask viftade till och med på svansen när han fick solens strålar på sig. 
                                                                                   Trädgårdens enda (!!) vintergäck står i ensam majestät mitt i det som vanligtvis är gräsmatta men just nu bara jord och torra löv, så den lyser verkligen upp. Krokusar finns det däremot gott om... 

...för att inte tala om snödroppar





Rosenkvittens knoppar har kommit långt och trollhasselns blommor har börjat rulla ut sig.
Vackra som få!


Under dagen har jag funderat på varför sorkarna har varit som galna i just rosrabatten. Kan det bero på de 100 tulpanlökarna jag planterade under gullregnsträden där. De har kanske levt gott på dem och inte behövt göra några längre utflykter. Det borde ju betyda att om jag smyger in till grannen till hösten och gräver ner 200 tulpanlökar så är jag på den säkra sidan...



...och eftersom det är en sommargäst från Tyskland är det ju något som aldrig lär upptäckas.
Schöne Schweden!




onsdag 23 mars 2011

Felkalkylering


Idag har aklejorna skolats om. Eftersom det var en mixpåse jag sådde, och jag inbillar mig att de lite klenare, saktfärdiga plantorna är de finaste sorterna, kan dessa absolut inte gallras bort. Således dubblades krukantalet snabbt. Även stockrosorna, jätteverbenorna, solbrudarna, gurkorna, helenium och agastache har blivit omskolade. Det är krukor överallt!
Men jag hade ju räknat med detta när jag inhandlade fröerna. Inga problem!

Vad jag glömde ta med vid mina beräkningar var pelargonerna, olivträden och de övriga från övervintringsförrådet...och överlevnadsfrekvensen var ovanligt stor i år.


Jag kan ju lugnt säga att familjen inte är nöjd med mig idag. Vi äter bland verbenor och stockrosor, K har kala, pinniga olivträd hängande över sig i sängen och soffbordet är belamrat med diverse sålådor. Kronärtskockor längst fram till höger är ännu ej omskolade. Kanske ska jag vänta en vecka till med dem.


Men visst är det fint med så mycket grönt i huset....
....och det är ju bra för inomhusmiljön har jag hört.



söndag 20 mars 2011

En dag i vårens tecken

Nej, nu hoppar jag ut ur ekorrhjulet och laddar mina batterier i trädgården under en dag.

När den arbetsrelaterade stressen slår till som värst kan jag komma på mig själv med att varva ner genom att planera vad jag ska göra i helgen för att varva ner efter veckan. (Vilken mening!)
Eftersom jag är en sån som skriver långa listor är det precis vad resultatet blir;  långa listor som oftast inte hinns med. De blir dock aldrig en källa till stress eftersom det endast är roliga och efterlängtade saker som skrivs ner.

Listan inför denna helgen ligger kvar på jobbet men det spelar ingen som helst roll, jag hittar massor av må-bra-saker att göra.

Penséer i entrékrukan har länge stått på listan och nu är de äntligen på plats! 
Egentligen hade jag bestämt mig för eldigt röda och orange med lite stänk av vitt men dessa små miniatyrer gick inte att motstå.



Ett pass i växthuset medan temperaturen sakta stiger utanför är också en direkt energiinjektion.
Borsta rent krukor och stapla dem snyggt är ren terapi. En del är favoriter och kan inte slängas trots att de saknar botten.



Den stackars agaven har stått i en för trång kruka i flera år och mår väldigt dåligt. Eftersom jag är på så generöst humör fick han både ny större kruka och ny jord. Kanske får han en vacker rostig järnurna att stoltsera i till sommaren... i stället för det gamla trasiga eternitröret han stått i hittills.


Årets potatis kommer från en gourmetlåda från Stubbetorp. Detta året ska jag odla i hinkar. Jag vet att jag köpte ett helt gäng för ett tag sedan men nu är jag inte människa att hitta dem. Kanske står de kvar på någon parkeringsplats eller på en kundvagn någonstans.


Dahliorna har små knoppar på gång och planteras i stora plastkrukor tills jag vet vart jag vill ha dem.


Som en bonus kommer lilleman ut med äggsmörgås och kaffe - jag hade ju inte tid att komma in och fika med de andra. Herreguud, vad gulliga de är - eller kanske väl tränade!?!!

Men jag har inte känt mig ensam ute i trädgården ändå. Sune studerade intresserat när jag planterade penséerna. Med den där speciella kattminen : varför kan inte människan bara sätta sig ner och njuta!


Den sötaste lilla fågel man kan tänka sig har studsat runt och kvittrat åt mig hela dagen, och när jag kom ut från förrådet såg jag några ludna grenar sticka upp bakom stenen.
Så småningom kom hela härligheten fram....aj,aj,aj...jag får nog gå och täcka över mina penséer. 


Men vad gör väl det.... nu är våren här för att stanna! 

...och jag är full av energi.



söndag 13 mars 2011

Söndagens betraktelser och lärdomar

Morgonen tillbringades i TV-soffan, först med en uppdatering av de fruktansvärda händelserna i Japan och därefter med en feel-good-film ('Igelkotten' efter den underbara boken 'Igelkottens elegans'), bägge får mina ögon att tåras.

Plötsligt landar det en domherre i körsbärsträdet utanför fönstret. Den är så vacker och jag blir så glad av den ....tills jag ser vad den håller på med! Den sitter och tuggar i sig knopparna!!!


Med ett språng är jag uppe och jagar iväg den, och väl uppe ur soffan bestämmer jag mig för att trädgårdsjobba lite. På med varma kläder och gummistövlar.

Lavendelhäcken ser lite underlig ut - den är liksom högre än vanligt. Förklaringen får jag när jag börjar klippa i de långa grenarna. Marken under ser ut som en schweizerost! Sorkar! Så var stampandet igång igen...


Med häcken avklarad tar jag en paus innan jag fortsätter min runda, och slår mig ner och tittar ut över min någorlunda gröna trädgård - i alla fall om man jämför med hur det ser ut hos grannen bredvid.














Nu vet jag var snögränsen går. Tur att jag är på rätt sida!

Tittar man på min thuja-häck kan man avläsa hur högt rådjuren når.
Jag har nog bara en storlek på mitt djur...


..medan grannen får besök av alla möjliga. De kortaste verkar vara hungrigast.


Vidare på min runda går jag gnolande längs gången och spanar som vanligt ner efter små gröna blad.




!!!!!!!












Hör ni skräckfilmsmusiken!!!

Jag flydde in till soffan igen.






PS. För er som inte vet varför valnötter har denna effekt på mig kan jag berätta att i höstas planterade jag en liten valnötsplanta jag fått av en väninna. Sedan dess har det med jämna mellanrum dykt upp valnötter i min trädgård på alla möjliga och omöjliga platser. Jag har alltså bott här i snart 20 år och aldrig sett en valnöt här innan dess - nu tycks jag fått ett eget valnötsspöke!! 





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...