Bröllopsdag - en god historia?

Vi har en familjehemlighet - en djupt förborgad hemlighet som inte kommer fram i ljuset förrän jag är så pass mogen att min fåfänga är borta - om detta nu någonsin händer.

Det är våra bröllopsfoton... jag kan beskriva dem för er:

Bruden (jag alltså) har på sig en lång svart kappa med uppfälld fuskpälskrage. Nertill sticker det ut små fötter i stampande klackaskor och upptill ser man det lilla huvudet med en mycket framträdande röd näsa (minsann hänger där inte en liten glittrande droppe också?). Håret ligger som en felfönad klump över det högra röda örat och hela intrycket är att bruden har gråtit utan uppehåll i två veckor.
Bakom henne hukar brudgummen där han försöker finna skydd för den isande vinden. Han är endast iklädd skjorta och kostym och ser ut som om han har en nära-döden-upplevelse.
Bredvid de lyckliga tu står två små studsande barn iklädda färgglada täckjackor och några bröllopsgäster som ser ut som om de gör åkerbrasor. Framför sällskapet står vigselförättaren i buskigt svart skägg och bredvid dem skymtar man en cementring full med fimpar.

Hur gick då detta till kan man undra.
Jo, det börjar med att jag bevistar ett föredrag hållet av en man från Kronofogdsmyndigheten, där jag inser att samboförhållanden är ganska osäkra ur ekonomiskt perspektiv. Jag bokar ett möte med min bankman och får klart för mig att i fråga om arv och tillgångsfördelningar är testamente eller giftemål enklaste lösningen. Min bankman rekommenderar giftemål.
Alltså går jag hem och friar till K. och får ett svar i stil med:
"Ja visst, älskling, jag ställer upp. Bestäm du..."

Så, med ett giftemål byggt på en bankmans rekommendation och med en lagom engagerad brudgum känns inte kyrkbröllop helt rätt, borgerligt får det bli.

En söndag förmiddag i slutet på mars är det så dags. Kall vind viner runt öronen och snöblandat regn hänger i  luften. Jag, K., barnen och våra vittnen möter upp vigselförättaren utanför kommunhuset och i samlad trupp travar vi mot ingången som ska öppnas med kodlås. Koden har vigselförättaren nedskriven på en lapp och den visar sig vara... fel!
Det är söndag, inte en människa finns i huset och trots 45 minuters förtvivlat arbete med mobiltelefonen lyckas inte vigselförättaren få tag i någon som kan komma och öppna varken här eller i alternativa lokaler.

Han undrar då om vi själva vet något ställe, kanske hemma hos oss?

Jag ser genast för min inre blick hur hemmet ser ut. Smutstvätt kvar på badrumsgolvet, obäddade sängar, frukostresterna framme på bordet, gårdagskvällens glas kvar i vardagsrummet och troligen lite annat vardagligt bröte som alltid ligger framme och skräpar när man inte väntar gäster.
Med lätt panik säger jag:
"Nej nej, jag tycker vi får det gjort med en gång.... här och nu!"

Så där står vi alltså, K och jag, tätt tryckta mot varandra för att hålla värmen, på trottoaren utanför kommunhuset bredvid stor askkopp av cement och lovar varandra evig trohet.
Vårt personliga bröllop med våra närmaste som gäster fick helt oväntat en massa åskådare i form av hundägare, söndagsshoppare och lunchande boende i hyreshuset tvärs över gatan.

Men nu är det historia...en god historia till och med. Ett skämt som brukar liva upp stämningen på fester. Det är bara bröllopsfotografierna som ligger djupt begravda i en hemlig låda.