Det var en gång...

Gräsklippning är ett stundom hett debattämne i vår trädgård. Här finns en labyrint av gångar och ibland tillkommer nya och ibland försvinner de gamla. Oftast är det K som kör klipparen och han är inte alltid med på noterna. Det är rondellkörning, U-svängar och backning som gäller och han kör ofta vilse. Är jag hemma springer jag inte så sällan framför och visar vägen varpå han menar att jag lika gärna kan ta över klippningen... men den går jag ju inte på. Har han själv gett sig iväg och jag inspekterar efteråt så är det alltid någon liten snutt som han missat. När jag påpekar detta så är svaret detsamma: klipp själv! Saken är den att jag avskyr gräsklipparen; en bensinare som ska orka med kottar, kvistar och mullvadshögar. När jag klipper är det handjagaren som gäller och ärligt talat kan jag lika gärna använda kökssaxen där det är som värst. Men jag använder verkligen trädgården och där jag trampar fram ska det finnas gångar. Nog om det!

Närmast huset springer vi naturligtvis mest och här har vi stenlagt gångarna. Bekvämt och behövligt men rensandet är ett av trädgårdens mest trista jobb... så vilken tur att K håller mig sällskap!

Den södra gången är helt ljuvlig i rostider med rosor, lavendel, stockrosor, klematis och pioner .... och så har den en liten avstickare in till den före detta syrenbersån. Nu står här en gungstol där man kan sitta och överblicka den blivande hasselbacken. Även här ligger byasten som kräver rensning runt varenda sten. Jag kan rekommendera att undvika byasten bredvid en syrenhäck. Rotskotten tränger sig under gången och tittar upp mitt bland stenarna så någon gång i framtiden måste jag ordna med en spärr och det är inget jobb jag ser fram emot.

Nedanför södergången ligger kryddgången. Slänten har en variation av solälskande perenner som jag hoppas ska locka mängder med fjärilar och insekter och på andra sidan ligger kryddlandet. Gulbladig mejram, timjan och citronmeliss möter nejlika, mossflox och självsådd lavendel. Den här gången är för det mesta helt igenväxt men de gamla betongplattorna med sjösten är enklast möjliga att rengöra. Ett tag med sopborsten och den är helt ok igen.

Går man nedanför kryddlandet så hamnar man på en liten gräsrundel som kanske kan liknas vid navet. Rakt ner går en huvudled som leder till rhododendronrabatten och på vägen dit passerar man två stolar med utsikt över den lilla damman. Här ska gräset vara grönt och fint och kanterna får gärna vara huggna (hmm, lite si och så med detta).

Vänder man sig åt öster så har man två gångar att välja mellan. Den vänstra leder till raritetsrabatten och den högra ner till lövsalen. Den vänstra är en ren transportbit och jag funderar på att ta bort den för att slippa rensandet vid muren där klipparen inte kommer åt. En tanke är smultronplantor med trampstenar. Vi får se...

Men följer man den vänstra ändå en liten bit så dyker det upp en genväg ner till rhododendronrabatten. Den går tvärs igenom den gula rabatten och är på vårkanten i stort sett osynlig bland alla lökväxter, men det är då den är som bäst. Fortsätter man förbi den så hamnar man på en stolpgång ner till lövsalen. En utav de mest använda gångarna och det är därför jag har grävt ner stolpar längs med nästan hela gången. Innan dess blev man bara längre och längre på grund av lerklackarna som byggdes upp under sulorna. Jag såg framför mig hur mossan bäddade in stolparna men den visionen har inte uppfyllts förrän nu. Den sista bilden är från igår då Svante och jag tog en promenad och såg hur mossan växt till sig under vintern.

Följer man den stolpgången runt hela lövsalen så landar man så småningom på rhododendrongången. Den är väl upptrampad! En liten snutt syns mitt i bilden nedan och det är svårt att tänka sig att den från början var ca 2 skottkärror bred. Nu slingrar den sig fram bland vitsippor och vad som styr dess sträckning är hur nära man vill gå träden. Bakom lönnen skymtar man de höga rhododendronbuskarna och alstammarna vars skugga gör att alla träd som planteras under får en riskabel lutning mot ljuset. 

Många bilder men jag avslutar med två 'besvärliga' gångar som jag tänkt ta tag i. Svante sitter i en transportgång under rosen Poppius. Till vänster syns en liten bokhäck som ger insynsskydd från grannens altan. Rosen är ett gissel och ofta får man knäa förbi med gräsklipparen trots uppbindning med både grovt rep och kätting. Jag funderar på att plantera igen gången helt med fågelbuskar. Sätta upp fler holkar och en liten plaskdamm och låta de vilda rosa blärorna härja fritt. Skottkärran kan vi dra bredvid grannens altan. Den andra gången måste jag ha kvar men här är det sammetshortensian som ställer till besvär. Långa, rätt sköra grenar som med blommornas tyngd vispar en i ansiktet. Till höger finns växthusets fula sida med komposttunnor och vattenkärl. Ett gäng höga stolpar kan kanske agera stöd åt hortensian och samtidigt bli en plats att hänga upp tomma vattenkannor på. Jag behöver ju bara hänga upp de fina kannorna...

Fler tolkningar av en gång hittar ni hos trädgårdsfägring.

Ha en härlig helg

Lotta