Lottas Lund

Det är detaljernas tid nu. Varenda trädgårdspromenad slutar med att jag ligger på knä och stirrar på de små bladen som vågat sig upp. Är det silverhjärtat som överlevt?... eller våradonisen?... För en trädgårdsnörd kan ett ynkligt litet blad vara hur spännande som helst helt plötsligt! De som säkert överlevt vintern och nu blommar för fullt är också små ynkliga saker .... och ändå... wow... man kan ju inte låta bli att gå i närkamp med dem! Vem kan undvika att hänföras av ett helt träd fullt med små gula tussar - Cornus mas . Eller dårörtens stabila uppenbarelse Scopolia carniolica var. brevifolia.  En av mina personliga favoriter med det rätt fula namnet tandrot, Cardamine kitaibeli , med doftviolen lite längre bort som knappt syns men vid minsta vinpust... mums!  Vit balkansippa och vitsippa, stilrent vackra och finns även i blått för de som önskar.  ...och så de som är på väg att slumra in igen. Iris Katherine Hodgkin och en gul kroku...

Vi (okej, läs K) fortsätter bygga på vår entré. Nu blir det ett plank med en tre- funktionslösning. Dels ska det stabilisera den tidigare grinden som stått på ensam svaj i tujahäcken, dels ska det tjäna som handledare till den kommande nya entrétrappan och sist men inte minst ska det vara en barriär mot rådjuren. Inga problem något av det.... om jag bara planterat ullung-rönnen en halv meter längre ut från huset. Under hela bygget har det haglat svordomar över det stackars trädet och jag har fått kämpa för att hålla motorsågen på avstånd. Men nu är kampen över och jag vann. Trädet står kvar men ärligt talat vet jag inte om jag kanske skulle gett upp striden innan det var för sent. Stolt och envis får jag väl helt enkelt lära mig att tycka om mitt figursågade plank och hoppas att trädet inte tänker växa mer (på sikt kan det bli tufft att komma in i huset!).

Krokus i ljusaste blått, lilablå krokus, vårblå himmel, en nyfiken blåmes och så naturligtvis den lilla blåsippan. Ibland är våren lite blå och diskussionen kan börja om vilken färg som är finast.

En liten hyllning till min älskade man K. Han har de senaste veckorna lidit av en mycket plågsam förkylning. Ni vet den sorten då man mellan "Åh, mina ben är helt darriga så matt jag är" och "Snälla, kan du hämta lite dricka åt mig.... och sätt på TV:n också när du ändå går förbi" får höra "Bah, föda barn? Det är inget mot mitt halsont nu. Det är riktig smärta det!".  Denna brutala förkylning bröt ut strax innan skiddamerna tog guld i stafett, febertoppen kom under herrarnas stafettguld och en första återsläng drabbade honom under finalmatchen i ishockey. Den andra känningen kom idag precis innan Vasalopps-starten, med resultatet att jag, ganska irriterad, gick ut och bankade loss på årets fågelholkar. Kanske började det bli tråkigt i soffan eller så slog samvetet till när han hörde mina svordomar. Hur som helst så kom han ut och hjälpte mig att färdigställa min lilla holkby. En säsong hoppas jag att den lilla gullregnsstubben ska ...