Vad gör man en regnig tredje advent?

-
En tallrik med marsipanfrukter, förstås!
Avnjutes med fördel till ett litet glas portvin.





Kommentarer

  1. Anonym17 december 2012 kl. 21:07

    Läckert! Och vilken toppenpresent det skulle vara till min svärfar. Tror inte det är mycket han gillar mer än marsipan. ;)
    Varm kram, bästa du!

    SvaraRadera
  2. Fröpåsen17 december 2012 kl. 21:50

    Å gudars vad fina och så gott! Hälsningar Maria

    SvaraRadera
  3. Helena17 december 2012 kl. 21:59

    Menar du att du gjort dem eller satt i dig allihopa? ;-)
    Fniss du har ju oxå en snöman i din header!
    KRAM från mig!

    SvaraRadera
  4. Törnrosa17 december 2012 kl. 23:02

    Och jag som trodde att de var riktiga!
    Hej hopp!

    SvaraRadera
  5. Märit i Mariehem17 december 2012 kl. 23:40

    Otroligt vackra frukter! Mycket skickligt gjorda!
    Kanske en god idé till barnbarnens julfirande här hos oss. De skulle säkert gilla att få göra sådana frukter.

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Mia18 december 2012 kl. 07:37

    Dom var fina!! så verklighetstrogna att jag trodde att de var riktiga...
    kram Mia

    SvaraRadera
  7. trädgårdsdrömmar18 december 2012 kl. 08:24

    Mmmm så gott.Älskar marsipan.Och så fina du har gjort.MVH

    SvaraRadera
  8. gittan18 december 2012 kl. 13:26

    Vilka fina frukter du gjort! Dom hade maken älskat, jag däremot får inte ner verken marsipan eller mandelmassa.
    Kram gittan

    SvaraRadera
  9. Sophia Callmer19 december 2012 kl. 22:03

    Snygga de blev! I detta huset hade de försvunnit på två minuter, här bor fyra marsipangrisar också jag som är som Gittan och inte kan få ner så mkt som en gnutta marsipan. kram!

    SvaraRadera
  10. Skogseva20 december 2012 kl. 12:53

    Du är då duktig du Lotta. Perfekt färg på bananerna dessutom. Mitt tålamod hade nog bara räckt till att göra en styck frukt med en okomplicerad form, och dessutom hör jag också till dem som inte är förtjust i marsipan så den ensamma lilla frukten hade fått ligga tills den möglade. Men det finn ju gräddkola. Och fudge. Och knäck. Det är mums det!
    En julkram från Eva

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Det är klart jag blir glad för en kommentar men känn inget tvång.

Populära inlägg i den här bloggen

Den resen gick... ut!

-
Bild
Slutet av januari och våra skymningslampor är tända dygnet runt. Lite dystert med andra ord men jag har en ledig dag och tvätt och moppa golv står på agendan. Jag ska bara ta en tur i trädgården och titta på snödropparna. De lyser som små vita fläckar överallt. Tyvärr är det inte bara snödroppar som lyser vitt i rabatterna. Alla etiketter som sticker upp är fruktansvärt fult och ärligt talat inte helt nödvändiga.  Jag beslutar mig för att plastsanera trädgården och lägger alla etiketterna i en låda med fack där varje rabatt får ett eget fack. De enda etiketter jag vill ha kvar är namnetiketter för t.ex klematis eller som på bilden, rhododendron, och här testar jag en zinketikett med en vatten- och UV-säker penna.  När jag krafsar runt efter etiketterna ser jag mängder av små snigelbarn. Jag upptäcker en hel snigelbarnkammare vid mina frösådda trädgårdsnejlikor. De ska blomma för första gången i år men nu är de halvt uppätna och plötsligt är jag i full gång med att ...
Läs mer

Det var en gång...

-
Bild
Gräsklippning är ett stundom hett debattämne i vår trädgård. Här finns en labyrint av gångar och ibland tillkommer nya och ibland försvinner de gamla. Oftast är det K som kör klipparen och han är inte alltid med på noterna. Det är rondellkörning, U-svängar och backning som gäller och han kör ofta vilse. Är jag hemma springer jag inte så sällan framför och visar vägen varpå han menar att jag lika gärna kan ta över klippningen... men den går jag ju inte på. Har han själv gett sig iväg och jag inspekterar efteråt så är det alltid någon liten snutt som han missat. När jag påpekar detta så är svaret detsamma: klipp själv! Saken är den att jag avskyr gräsklipparen; en bensinare som ska orka med kottar, kvistar och mullvadshögar. När jag klipper är det handjagaren som gäller och ärligt talat kan jag lika gärna använda kökssaxen där det är som värst. Men jag använder verkligen trädgården och där jag trampar fram ska det finnas gångar. Nog om det! Närmast huset springer vi naturligtvis me...
Läs mer

Fembladig akebia (eller chokladvin?)

-
Bild
Akebia quinata , fembladig akebia, är en fantastisk klättrare som tagit lång tid på sig att börja blomma men för tredje året i rad glädjer den mig med sina fantastiska blommor. Det ända tråkiga med plantan är det svenska namnet. På engelska kallas den 'chokladvin' vilket låter mycket bättre, eller hur? Akebian räknas som känslig (zon 2) men där den trivs blir den väldigt omfångsrik med rankor upp till 5-6 meter. Här får jag hela tiden ta bort rankor som kommer från basen och kilar iväg längs marken. Det var en utav växterna som fick lite frostskador vid de senaste veckornas köldknäpp. Tack och lov klarade sig både stora och små blomknoppar och endast skottspetsarna svartnade. Akebian är sambyggare med små hanblommorna i klasar och stora ensamma honblommor på samma individ. Frukterna är tydligen spektakulära. De ska se ut som små gurkor och ha en smak av melon, men uppgifterna går isär om det går att få frukter med endast en planta. Enligt de källor som jag anser säkra så kräv...
Läs mer