Där solen aldrig skiner...

Till min mörka skogsträdgård letar jag ständigt efter växter som kan blomma i skugga. Helst vill jag att de ska vara vita eller ljust blå eftersom de blir nästan självlysande i mörkret. Bland de vita har jag några både gamla och nya favoriter.

En lättare växt än snöhesperis (Hesperis nivea) har jag sällan stött på. Såddes förra våren, grodde snabbt och planterades ut på höstkanten. Efter att jag hållt sniglarna väck från de små plantorna i våras så kom de igång och började växa rejält och blommade fint också. Det som syns på bilden till vänster är resultatet av tre stycken nästan överblommade plantor. Det bådar gott till kommande år. En som är mer ovillig att etablera sig här är krolliljan. Efter plantering och frösådd i nästan 15 års tid kan jag stoltsera med nästan 5 plantor totalt - utspridda i hela trädgården. Men jag ger inte upp och har tack och lov en nästan outsinlig frö- och plantkälla för tydligen kan det bli ett ogräs hos många (lyckostar!). Ytterligare en alltför snäll spridare är den vanliga stjärnklockan. Lite blekt grådassig i solen förvandlas de till skimrande diamanter i skuggan.

Bland buskarna är det schersminer, här smultronschersmin, och buskmagnolian som får den bästa blomningen. Schersminen får en relativt tät blomning medan buskmagnolian sprider ut sina blommor glest över hela busken. Min magnolia har ett antal år på nacken och stammas upp och klippes in kontinuerligt men blommar vidare lika glatt ändå. Styvklematisen lyckas jag alltid glömma bort. Den gömmer sig bland hostor och jätterams och dyker upp frampå sommaren med långa rankor som sträcker sig mot ljuset. En vacker dag ska den få ett eget fint stöd!

Sen kommer några stycken som ska ha medföljande varningstext. Hässleklockan är ett ogräs hos mig.   Den kan bli både lila och vit och varje år rycker jag bort de lila och låter några av de vita gå i frö. Förra året var det bedårande vackert med mängder med vita stänglar längst ner i skuggan och jag lät nästan alla gå i frö. I år är det nästan bara lila hässleklockor i hela trädgården! På mittbilden syns den värsta spridaren av dem alla. Den underbart söta lilla häxörten (Circaea alpina) vars små vita rottrådar slår sig till ro och bildar nya plantor överallt. Ljuvlig men man ska vara beredd! Längst till höger syns min all-time-favorite, Vancouveria hexandra, eller rökblad. Jag upplever den inte alls som ett ogräs men har hört att den kan bli lite jobbig på sina ställen. 

En växt som förvånar mig med att vilja vara så blomvillig i skuggan är stjärnklocka. Jag har både lila och som här rosa och de blommar som attan rent av. Skogskaprifolen, Lonicera periclynenum, skulle nog mått bra av lite mer sol men den får ta vad som bjuds eller så ge sig upp i trädet som den står planterad vid. Lonicera henryi har jag gått och glott surt på i många år. Vintergrön (heter också vintertry på svenska) har den varit fin på armeringsnätet ändå men några blommor hade ju varit trevligt. I år dök de äntligen upp. Underbara rosa knoppar och dagen efter var jag ute och skulle spana in blommorna. De var nästan överblommade allesammans! Men fulla med humlor vilket ger plus i kanten.

Sen måste jag ju bara avsluta kavalkaden med rosor. Vilket rosenår det har varit här! Det dyker upp blommor där jag inte visste jag planterat buskar bara. De ska ju inte trivas i skugga men klättrarna ger sig iväg och blommar fint på hög höjd. Rosa multiflora blommade över väldigt snabbt men det tas igen av Rosa helenae. För många år sedan var vi tvungna att fälla en gammal tall som täcktes in av Helenae. Övertygad om att rosen skulle dö av den omilda behandlingen sprang jag och inhandlade en ny som planterades vid den gamla björken där inget vill växa. Nu har jag två Helenae!

Dessutom har jag en Rosa rugosa Maxima som skulle tjäna som rådjurshinder vid tomtgränsen. Inte trodde jag att den skulle blomma i mörkret men den är nästan vackrast av dem alla, mycket på grund av doften som tar mig direkt tillbaka till min barndoms trädgård. Doftminne är något helt förunderligt!