På upptäcksfärd

Min dröm är att det ska finnas lite mer svårupptäckta växter i min trädgård. En del ska man behöva jobba lite för att få syn på. Om man är beredd att böja på sig lite eller titta upp då och då så kanske man får syn på en vacker blomma eller något extra fint bladverk. I kväll var jag på jakt efter vitt.

Vill man se närmare på rosen Polstjärnan får man snällt lägga sig ner på altangolvet, eller gå ner från altanen och klättra in i katsuran för det är där denna rosen klättrar.

Hukar man sig bakom grannens häck får man uppleva rosen 'Blanc Double de Coubert'. Vilken doft!!! Den konkurrerar om utrymmet med två gigantiska schersminer och en enorm Rosa multiflora. Jag litar på att 'Blanca' kan hålla dem stången för jag vill inte gärna flytta den taggiga madamen.
Ännu mer besvärligt är det att få syn på Podophyllum hexandrum, fotbladens blomma. Den hänger under de ganska så stora bladen och ofta nickar de också så man får riktigt böja knäna här... men det är det värt!

När man ändå är där nere under rhododendronbuskarna kan man titta på de nya bladen på Rhododendron yakushimanum. Enligt mig är de vackrare än blommorna.
Magnolia sieboldii, busk- eller sommarmagnolia har nästan overkligt perfekta blommor. Pålitlig är den också. Det var en utav de buskar i min trädgård som tog stryk av nattfrosten i våras och jag trodde blomknopparna blev förstörda. Nu kan man inte se ett spår av katastrofen och det finns säkert 50 blommor på busken. Zon III (-IV) enligt litteraturen och en av de bättre buskarna enligt mig trots det något spretiga växtsättet.

Sen finns det ju växter som verkligen sticker fram hakan och tar för sig. Geranium phaeum, brunnävan är en sådan. I år har den vitblommande formen dykt upp helt spontant hos mig. Är den det minsta lik den lilablommande kommer den snart att finnas överallt. Välkommen, säger jag bara.

Clematis recta, styvklematis däremot har små, ganska oansenliga blommor med svag doft. Stjälkarna är å andra sidan långa och vingliga och behöver något att luta sig mot.

Nästan lika oansenliga är min storfavorit nere i den mörkaste lunden. Man får böja gigantiska hostablad åt sidan och krypa under stora buskar för att se den. Men den finns där, och den blommar ljuvligt i mörkret; Vancouveria hexandra. Varför inte den finns i varje plantskola är en gåta för mig. Sirliga blad som snällt täcker in sitt tilldelade område, vackra blommor på ca 30 cm höga stänglar och som sagt, blomning i trädgårdens mörkaste hörn. En sann pärla!!
Ser man honungslöken, Nectaroscordum siculum, med sina hängande blommor, är det bara att gå ner på knäna igen. Verkligen söt som honung och sprider sig snällt under himalayabjörken.

Ett träd som får en att titta upp nu är Cornus alternifolia, den amerikanska pagodgornellen. Blomningen lockar tusentals insekter och det surrar nåt kopiöst.

Sen, sorry, men man får inte lämna min trädgård vid den här tiden utan att ha tittat till kobrakallorna.

De kräver det faktiskt - och de börjar bli många - 12 tappra står där nu.

Jag blir yr av lycka!