torsdag 16 oktober 2014

Blommig fredag - höstens krigare

Höstens krigare tyckte jag var ett svårt tema. Jag gick runt i trädgården för inspiration och visst, där pågår en hel del strider nu i hösttider. 

Själv krigar jag med sork/mullvad som alltid verkar få lite extra energi såhär inför vintern. Det stora slaget står just nu i slänten där rosbuskarna undermineras och krokuslökarna puttas ovan jord. Lösningen är att jag fyller på mer jord, stampar och trampar, och slänger ner ännu fler lökar.

Ett annat krig pågår i fågelrabatten där de små bevingade kivas om talgbollarna jag börjat hänga ut. 

En lite mer delikat strid pågår mellan mig och min granne, den tyska sommarstugeägaren. Just nu håller hon på att kapa ner buskar och en del träd på sin sida om tomtgränsen vilket innebär att det blir fri sikt in till oss (och tvärtom naturligtvis). Så fort hon kapat en del studsar jag fram och planterar nytt på min sida. 
Jag har frågat om hon tänker ta ner mycket mer och fick svaret 'yes, if you like me too', varpå jag övertydligt skakade på både händer och huvud och svarade 'no please, we do like a bit of privacy'. När jag kom hem från jobbet dagen därpå var häcken bakom vår mogonsoffa borta och utsikten... ja, fri sikt in till grannens vardagsrum. Suck, vad var det hon inte förstod?!

Fula små strider allesammans, representerade av krigare utan både stolthet och värdighet, bara frosseri, hämdlystnad (?), dumhet och girighet! 

Valet föll i stället på en växt som för mig representerar en krigare i växtvärlden. Att den blev höstens krigare beror på att den just nu är som vackrast även om den har en krigares själ året om. 

Höstens krigare har rosa fluffiga blomställningar över ett gulnande bladverk med lila inslag. Mörka, fårade och taggiga stammar som tillsammans bildar ett oigenomträngligt buskage där bara småfåglar tar sig in för att njuta av de små mörkt lila bären:

Aralia .?. 

Osäkerheten beror på att den från asien härstammande A. elata, eller parkaralia på svenska, är tydligen väldigt lik den nordamerikanska taggaralian, A. spinosa. Det är den sistnämnda som i sitt hemland kallas för 'the devil's walkingstick'. 
Vad jag förstått så kallar vi här i norden bägge sorterna för djävulens promenadkäpp. Inte så konstigt om man tittar på den mycket taggiga stammen. Även bladskaften har taggar vilket gör den till en ganska så besvärlig buske om man skulle vilja gå i närkamp med den. 
Att den skjuter ett och annat rotskott har inte jag haft något problem med, men vad jag kan läsa mig till så kanske den skulle trivas bättre i en något torrare jord och där bli ett större bekymmer. I min fuktiga miljö lider aralian av svampsjukdomar som gröper ur grenarna som dör av. Det är ett vanligt problem i hela min trädgård och i skogsdungen utanför, så inget jag brukar reagera nämnvärt på. Försöker skära bort det sjuka som jag ser bara. I aralians fall så skickar den glatt ut nya grenar under det skadade området eller ett rotskott, så jag har sen jag planterade det första lilla skottet för nästan tjugo år sedan haft ett konstant buskage med djävulska promenadkäppar.  Om det sen är en amerikansk eller asiatisk käpp får jag ta reda på när lusten faller på. 




Fler krigare finner ni hos Hélena Blandrosor och bladloss.